Näringsämnen
För höga halter av fosfor och kväve i vatten leder till övergödning som kan ge ökat planktoninnehåll och algblomning. För växter och djurs tillväxt i vatten måste det vara balans i fosfor- och kvävemängden, men finns det t ex. för mycket fosfor men för lite kväve kan ingen tillväxt ske i alla fall. I de flesta kuster, sjöar och vattendrag är fosfor tillväxtbegränsande, medan kväve oftast är det för hav. Näringsinnehållet i vattnet följer en naturlig årstidsvariation. Det ökar efter perioder med mycket nederbörd och stor avrinning till vattendrag och sjöar från omgivande mark.
Historiska fosforhalter och deras påverkan på Storsjön
Totalfosforhalten var i medeltal 191 µg/l år 1969-81 i Gavelhytteåns mynning till V Storsjön. Detta är en extremt hög halt och det var inte ovanligt med enstaka värden på 400 – 600 µg/l. Tidigare källor om Storsjöns belastning talar om “tydlig inverkan på vattnet i Norbyviken, framför allt på dess planktonliv och även längre ut i V Storsjön kan en påverkan på fisket spåras” (Ivar Arwidsson, Hushållningssällskapet, 1905). Det har indirekt varit orsaken till Storsjöns problem med övergödning och algblomning.
I Storsjön, Gavelhytteån, Vallbyån, Fänjaån och Gävles inre fjärd är fosforinnehållet högt. I Gavleån, som avvattnar den näringsrika Storsjön, har man sett en minskande tendens av fosforinnehållet under perioden 1969 till 2005. Under 1970- och 1980-talet var tendensen svagt minskande, för att under 1990-talet vara kraftigt minskande. Mellan 2000-2005 är dock tendens svagt ökande.
Det var mycket höga fosforhalter i Gavelhytteån, Vallbyån och V Stor-sjön under 60- och 70-talet. Trots att V Storsjöns fosforhalt har minskat till 40 µg/l tyder undersökningar på att det dröjer mycket länge innan halten är nere på acceptabel nivå. Det fanns tendens till svag ökning av fosforhalten i V Storsjön under 1983-2005.
Kvävehalten minskar i V Storsjön, Gavelhytteån, Vallbyån och i Gävles yttre fjärd.
I de övriga jämförda vattnen är fosfor- och kväveinnehållet måttligt högt och i vattendragens källområden är halterna låga. I kustvattnet har fosfor- och kvävemängden varit relativt oförändrad från 1983 fram till 2005.
